Independent poetry                                نخستین سایت تخصصی شعر ایران                                         www.maniha.com

Home  ی  language  یی ی  ی

 

ی ی

maryam hooleh i pen club

Under några år, har mitt och många andras protestrop, varit att skicka våra manuskript i omgångar till Ershadministeriet (Moral -etik ministeriet) för trycktillstånd , trots att man har vanan inne att få tillbaka de, stämplade som förbjudet!

Man kanske inte kan kalla en sådant sak för protestrop, men envishet , viljan för att få vårt röst hörd hos ett folk vars kontakt med sina poeter och poesin har brutits p.g.a. lagar och bestämmelser som råder.

Den officiella Iranska litteraturen på en häpnadsväckande sätt är dominerade och skapade av personer som inte accepterar någon  annan, som skriver annorlunda än de själva .

Det som ska gälla för media och talarstolar är deras litteratur.

På detta sätt ,våran röst når inte någonstans. personer som jag och min man ,Hooman Azizi som är en tankfull och fri  poet, är självklart glada för stipendiet på ett år vistelsen i Sverige. Under det året behöver vi  åtminstone inte frukta för våra liv bara skrivandets skull!

I ett land där ledaren är diktatur , utnyttjar religionen , uppenbart manipulerar median , och det självklara kriminella handlingar och konkurrensen om makten undervärderar människans intellekt ,torterar och dödar folk , är dess enda bekymmer  att de kriminella handlingar ska inte nämnas någonstans, En stat som terroriserar , fördärvar  generationer och får folket frukta för sina handlingar. Så småningom vågar ingen säga något emot, ty man har smällt i mängden. Man blir van vid att äta , sova och låta sig piskas, d.v.s. leva som djur och låtsas vara nöjd!....

Säg mig , hur kan man med sådant groteskt  tillvaro, låta sig inte bli påverkad av det som händer runt om kring?

Författarskap, poesi och konst skall vara fria. Om poeten inte låter dikten ha sitt budskap, tar vägen slut.  Den fängslade dikten dör om den inte är fri. Jag kan inte skapa dikter med lögn. Jag kan inte censurera mig, för att jag tror att dikten har sitt värde ,och det bör man som poet värna om.

Jag representerar en generation som historiskt har haft betydelsefull och rik litteratur, men nutidens litteratur håller på att förstöras. Personer som är litterärt intresserad och visar talang , får inte vara verksamma och  frysas ut.

 I fängelset  jag andas i , skriver jag utan självcensur!

Att tänka sig att ha ro under min vistelse här är en absurd tanke. Grymhet och den gränslösa rastlösheten hindrar mig att ta del av limbos njutning. Världen är mitt fängelse.

Att  känna ro för mig är att  åtminstone för ett tag , ska mitt barn inte behöva svälta eller flytta ständigt p.g.a. att hans föräldrar är hemlösa, hotade, rymlingar bara för att de är poeter och olyckligtvis  iranier.

Ett år av trygghet för att  i ett fint hus, med leksaker och mat som självklara saker , ska han se på hans föräldrars brinnande framtid.

Jag är ett nation och aldrig kan jag svälja god mat med tanke på de svältande och gråtande  folkmässan i världen. Jag kan inte svälja någon njutning överhuvudtaget. Mina njutningar är alltid smyckade  med sorg.

Jag är glad över att Hooman Azizzi kunde p.g.a. mitt stipendiet få möjlighet att få ordning i

sina splittrade verk. Han fick uppleva fängelse och tortyr p.g.a. ett par  dikter.

Jag kommer att skriva dikter,   då mina andra brister har skänkt mig poesin ,och jag kan inget bättre .

Jag tackar Pen  för dess uppskattning av de fängslade författare och poeter över hela världen , och att de att de ansåg mig värdig, och beviljade mig stipendiet och vistelsen i detta vackra ,fridfulla land.

Jag skålar för alla underjordiska författare som finns i världen, men vill säga, det som blir kvar av människan är en tystnad som aldrig  går sönder. Någonstans i språket halkar det alltid och det är i tystnaden det verkliga händelsen händer.

Tack så hemskt mycket

Maryam Hooleh

 

 ی ی  ی ی ی

Copyright 2003-2004 All Rights Reserved for " maniha " The independent poetry' website